hjälp! - 2011/06/25 19:54
skriver det här också....gjorde ett inlägg i forumet med odiagnostiserad yrsel...men kanske passar in här bättre
I februari efter några infektioner, förkylningar, halsont m.m blev jag för första gången väldigt yr. Blev lite rädd eftersom jag aldrig varit det innan och gick till min vårdcentral uppe i Stockholm.
Oroade mig över någon farlig sjukdom eftersom jag i december varit i Thailand, inget fel på mig hittades vid detta tillfälle. Det var prat om virus på balansnerven eller en lättare variant av kristallsjuka. Oavsett var det något som skulle gå över och som jag inte skulle oroa mig över.
Jag fortsatte leva som vanligt men kände att jag allt oftare blev yr för minsta lilla. Eftersom jag pluggar i Uppsala och pendlade så gott som varje dag, samt jobbar på Lidingö som också innebär en lång sträcka med tåg, började jag oroa mig för att bli yr på tåget. Infektioner av olika slag avlöste återigen varandra vilket gjorde att min träning som jag annars älskar, blev lidande. Jag upplevde också att yrseln blev värre på träningen och fick ibland springa ut mitt under passen. Detta gick så långt att jag ibland sa till instruktören i förväg att jag kanske skulle bli tvungen att gå efter halva passet, då kunde jag, om yrseln skulle slå till, springa ut därifrån utan att alla undrade vad jag höll på med. Slutade med spinning som är i en liten och mörk sal, tyckte att yrseln blev värre därinne.
Jag började också undvika att åka tunnelbana vilket inte är helt lätt om man bor i Stockholm. Började tro att jag hade blivit åksjuk, vilket jag aldrig har varit innan. Ibland kunde det ta mig närmare tre timmar (tar strax under en i vanliga fall) att komma till jobbet eftersom jag fick gå av och andas vid de perronger som ligger utomhus och inte under jord. Vid några tillfällen blev jag så yr redan på väg ner till tunnelbanan att jag fick ringa jobbet och sjukskriva mig med diffusa symptom, vilket gav mig enorma skuldkänslor då jag dels fick känslan av att de inte trodde på mig dels alltid varit den som engagerat mig mest på jobbet.
Blev tröttare och tröttare, när jag deltog i sociala aktiviteter kände jag oftare och oftare att jag “spelade mig själv”. Jag hoppades att ingen skulle märka att jag mådde konstigt och försökte i princip spela rollen som mig själv så gott jag kunde. Började dra mig undan uteliv som jag annars älskar. Fick nämligen en stark panikattack på ett uteställe, när jag kände yrsel. Vi befann oss då på ett ganska litet uteställe och jag bestämde mig för att det måste varit någon sorts klaustrofobi som utlöste detta.
Varje dag efter skolan gick jag och tränade. Somnade dock alltid en timme inför detta och det blev allt svårare att sova bara den timmen. Kände mig alltid illamående och darrig när jag vaknade men tvingade iväg mig, funderade över om jag drack för mycket kaffe för att hålla mig pigg och om detta utlöste darrigheten och illamåendet. Tillslut gick det inte längre att gå till gymmet då jag blivit yr där så ofta, började gå promenader istället vilket även detta gav mig stora skuldkänslor.
Tackade alltid ja till att träffa vänner, särskilt ytligare bekantskaper var svåra att säga nej till, men ju närmre datumet för träffen kom desto mer började jag känna att jag inte ville. Så fort jag avbokat kände jag en stor lättnad samtidigt som det gav mig skuldkänslor att jag avbokat med kort varsel, ibland blev ju faktiskt också den andra personen ledsen. Det hände också några gånger att när jag väl avbokat så ville jag igen och kunde genomföra det ändå.
Vaknade under en period flera nätter i veckan av att kroppen krampade, det tjöt också så högt i mina öron att jag trodde huvudet skulle sprängas. Vaknade av att jag själv skrek men kunde ändå inte röra mig. Hade känslan av att mitt huvud var vaket men inte kroppen. Blödde även näsblod vissa av dessa gånger.
Började se suddigt, kände att jag ofta inte tittade på personen som pratade med mig utan fem meter bakom. Kände mig extra yr av detta, pga detta ville jag inte heller se t.ex kassapersonal eller människor på t-banan i ögonen eftersom jag var rädd att de skulle tro att jag var drogad, full eller bara allmänt konstigt.
Kände att jag mer och mer började tappa mitt liv eftersom jag inte längre njöt av att göra de saker jag älskar att göra.
Kände att jag inte orkade lyssna när min dåvarande inneboende (som inte är samma som nu) pratade om sina problem. Jag orkade sällan lyssna klart hela meningar och jag orkade inte heller svara när någon från t.ex. jobbet ringde.
Vågade aldrig längre gå i köpcentrum eller åka för långt bort. Undvek att åka till skolan och bad mina klasskamrater att jag skulle få skriva stora delar av vår gemensamma uppsats hemifrån. Kände ändå att jag hade livet under kontroll så länge jag fick hålla mig runt mitt hem, tänkte att det nog skulle lösa sig när jag fick semester hela juni.
Maj blev lite bättre jag började jobba mycket igen och lyckas jobba nästan heltid samtidigt som jag skrev klart de sista tentorna för terminen. Kände på mig att det snart skulle vända. Varje morgon när jag vaknade hoppades jag på att jag skulle känna den där vanliga energin som brukar få mig att studsa upp ur sängen. Att någonting skulle ha klickat till i mitt huvud under natten så att jag skulle få känna mig helt “klar” i huvudet igen. Men det hände aldrig. Började vänja mig med mitt nya tillstånd. Så länge jag inte hade för mycket saker jag kände att jag måste göra, så kunde jag ändå hantera vardagen. Försökte förklara lite smått för vissa av mina vänner att jag fått någon sorts yrsel som nog snart skulle gå över. Bokade om vissa saker till “längre fram” för att slippa ställa in dem.
Fick semester och åkte hem till mina föräldrar. Hela juni var fullbokad, massor av människor att träffa i Trollhättan, London med min familj, hemma en dag sen Turkiet en vecka, sen västkusten. Såg framemot allt jättemycket. Sista kvällen i London blev jag jättesjuk, låg inne på hotellrummet och bara skakade. Åt alvedon och åksjuketabletter dagen då vi skulle flyga hem, vågade inte äta någon mat men drack en coca cola för att jag inte skulle vara så darrig. Tog mig hem men har sedan dess varit sängliggande. Kunde inte åka med mina vänner till Turkiet.
Detta är tre veckor sedan. Jag har sökt vårdcentral i Trollhättan flera gånger med svaret att det inte är något fel på varken hjärta, blodvärden eller syresättning. Fått frågan om jag är orolig för någonting eller stressad. Just nu är jag ju jätteorolig, men allt började ju mer yrseln. Stressigheten hör mer eller mindre till min personlighet och jag har alltid fått höra, halv på skämt, halvt på allvar, att jag har adhd. Var väldigt stressad förr och kunde börja gråta om det var ostädat hemma. Men de sista två åren, sen min flytt till Stockholm, har jag känt mig mindre stressad. När jag bodde i Trollhättan var jag också i ett jobbigt förhållande, varje dag under dessa två år som gått efter detta sjuåriga förhållande (med traumatiskt slut) , har jag varit tacksam för att slippa den känslomässiga stressen.
Var ute och gick en dag trots yrseln och tröttheten ville jag försöka. När jag precis klarat av varvet och tagit mig nästan hem kunde jag inte längre andas. Tog mig hem där mamma och pappa fick ringa en ambulans. Jag skakade, kallsvettades och kunde inte andas. Fick syrgas i ambulansen men egentligen syresatte jag mig bra och hjärtat var inget fel på. Jag trodde att jag skulle dö, men enligt sjukvårdspersonalen var det snarare en panikattack. En läkare på Näl (norra älsvborgs länssjukhus) gjorde en snabb koll, fick lära mig att andas i en påse och sen fick jag gå hem. Min ålder talar emot att det ska vara något farligt.
Kände mig bara ännu värre tillmods efter detta. Önskade att de bara kunde söva mig tillräckligt länge för att jag skulle vakna upp och må bra. Paniken över att vara så hjälplös blev allt värre. Var tvungen att börja tro på att det inte var en dödlig sjukdom, men vilket liv skulle det bli om jag bara var yr och trött jämt? Efter några dagar gick den allra värsta yrseln över i en sjuklig trötthet, vill helst bara sova hela tiden men kan ändå inte göra det, särskilt svårt är det att somna på kvällarna och att somna om om jag vaknar. Är snarare i något sorts halvvaken tillstånd hela tiden. Upplever att det nästan är jobbigt att prata men ännu värre att lyssna.
Har svårt att tro på att yrseln och tröttheten inte går att diagnostisera, jag känner min kropp väl och så som jag är nu är helt tvärtom mot hur jag brukar vara som person. Det blir en stress i sig att oroa sig för att aldrig bli bra, även om det låter dramatiskt.
Jag har beställt glasögon efter en synundersökning då det visades att jag såg väldigt dåligt på ena ögat. Har gjort balansövningar samt “vänt” huvudet upp och ner flera gånger om dagen, eftersom första diagnosen var kristaller. Har smörjt nacken med zonsalva och stretchat den dagligen eftersom flera läkare pratat om att spända nackmuskler kan ge yrsel. Har ätit rosenrot eftersom det ska pigga upp. Har ätit mycket och vilat. Ska till sjukgymnast måndag 27/6 för att kolla nacken.
Ingenting hjälper och jag har nu varit sängliggande sen 8/6.
Känner att jag inte orkar mer och att jag utvecklar mer och mer ångest eftersom det är en sån otäck känsla att ständigt vara yr, trött, ha huvudet i en glasbubbla. Känns som att jag ser på från mitt fönster medan livet pågår därute. Känns som att allt är en dröm på något vis och jag är rädd att det aldrig ska gå över. Allting jag tycker om att göra har tagits ifrån mig, även om jag skulle tvinga ut mig på de sakerna så skulle jag ju bara må dåligt medan jag gör dem, så då har jag ändå förlorat glädjen i dem.
Hoppas någon kan ge mig råd, tips eller ja, känns egentligen bra bara att någon förstår. Skönt att hitta denna sida på ett sätt, hemskt på ett annat då jag nu verkligen förstår att många har varit som jag- och aldrig verkar ha blivit bra får panik!!!!
Re:hjälp! - 2011/07/06 21:54
Hej!
Jag lider av precis samma saker som dig.
Jag vill inte skrämma dig med hur länge jag haft yrsel.
Men jag har haft det sen jag var 15 år, jag är nu nitton.
Jag har yrsel hela tiden, sekund / minut. ALLTID.
Läkaren säger att det är ångest då inget avviker i mina prover. allt ser jätte bra ut.. förstår ingenting. jag känner inte själv att jag har ångest. därför har jag svårt att tro på det.
nu har det gått så långt att jag gråter för mig själv på kvällarna. och orkar helt enkelt inte av mitt liv såhär längre. jag går aldrig ut, jag sitter hemma hela dagarna. börjar tröstäta , stöter bort mina vänner. sitter framför datorn hela tiden..
Yrseln förstör verkligen hela mitt liv. jag hatar det.
du kan väll mejla mig till min mejl och berätta hur det är nu? (Rebecca.bergman@live.se)
Jag vaknade upp för snart åtta månader sedan med en fruktansvärd yrsel. Är fortfarande yr och är spänd i musklerna på vänster sida i nacken. Är fysiskt undersökt väldigt noggrannt men nu i sommar har jag fått väldig ångest. Har sökt till kurator och skall gå i KBT. De vill vänta med SSRI mediciner för att se om jag med tankens kraft och ändra mina beteenden kan hjälpa först. Jag tycker det låter som om du glider in i en depression eller ångest utlöst av stress. Man kan ju ha en inre stress som man själv inte känner av. Jag ringde till min vårdcentral till kuratorn och fick tid dagen efter. Satt och grät och grät och har efter några samtal mått lite bättre men jag balanserar väl på gränsen för att börja medicinera. Provade även akupunktur mot stress som jag tycker har hjälpt mig en del. Mitt råd är att söka till en kurator som gjör en bedömning av ditt tillstånd och som sedan kan hjälpa dig vidare.
MVH Sofia
Har sedan den 22/8 (idag 30e) haft samma symptom. Har varit otroligt trött och yr hela tiden. Jag sov cirka 16 timmar dom första 3 dagarna. Känner mig piggare nu men inte alls som innan och yrseln är densamma.
Vart hos doktorn och testat kordination, balans och det fungerar. Första doktorn på akuten tror att det är psykiskt. Väntar dock på svar nu från blodprover som jag tog i fredags hos vc..
Så fort jag är ute och går så blir det värre och ja känner mig helyr. Sitter jag inne och fokuserar på tvn eller bara ligger stilla så är det inte lika farligt med yrseln men den finns där hela tiden. ..
Jag tror alltid att jag lider av dem hemskaste saker som finns och är en väldigt orolig själ på många sätt. Men man vill ju inte riktigt tro på att psyket kan påverka en såhär brutalt mycket.
Ljuskänslig
Borrelia
Ögonproblem
Stelnacke, dålig blodcirkulation pga stelhet?
Någon Autoimmunsjukdom.
Eller kanske bara mitt eget psyke?!?
Man blir ju galen av att inte veta vad fan man har för skit. Hur har det gått för er allesammans? Någon som fått någon diagnos?
Eller har doktorn bara sagt att ni ska sluta oroa er?
Re:hjälp! - 2011/09/14 23:26
Hej !
Hade yrsel för ett år sedan som höll på konstant i några månader men sen försvann, var som en ostadighetskänsla. Sen återkom det ibland under året, har nu i en månad tillbaka haft konstant ostadighetskänsla igen. Var hos läkare o tog prover o han tittade på mina pupiller o han tyckte dem såg olika stora ut i lite skummare ljus så fick göra en akut datormografi, var inget i hjärnan, så nu blir det annan utredning, men allt tar ju sådan tid och man får panik över yrseln som man inte vet vad den beror på. E så rädd för detta och ingen runtikring förstår vad det är man upplever, har skola o plugget går inte bra genom att man blir stressad och får panik på föreläsningar för yrseln, är också en person som är känslig och kan lätt bli rädd för saker, direkt man får ont eller nåt så är det en sjukdom är hemskt jobbigt att leva så när man bara är i 20-års ålder, känns som att man lever i en annan värld när man blir riktigt yr och det är hemskt att leva, man blir socialt handikappad, har fått atarax utskrivet eftersom jag fick panik av yrseln men har inte velat tagit dem, e rädd att bli mer yr, nån som har erfarenhet av detta med atarax och yrsel, om det funkar?
Yrselforum /Yrselchat 
får panik!!!! 