Tommy
|
Re:hjälp! - 2011/09/20 07:39
Hej!
Jag såg ditt brev då jag letade efter kommentarer om rosenrot. Det du beskriver låter för mig som om du är nära eller har gått in i väggen. I synnerhet som att alla din fysiska värden är ok. Jag vet inte hur gammal du är men utmattningssyndrom har absolut inte med ålder att göra. När jag läste ditt brev tänkte jag "herregud hur hinner människan med" Du har alldeles otroligt mycket omkring dig. Plugga med pendling, jobba, träna hinna med och träffa kompisar, både de du vill träffa och de du inte vill eller knappt känner. Uppe på det resor, vilket i sig är avkopplande men för en person som är så uppe i varv som du är blir det lätt en belastning.
Mitt förslag är att någon läkare undersöker dig igen och tar alla nödvändiga prover, det för att utesluta alla fysiska anledningar och för att göra dig lugn, sjukskriver dig och att du får chans att lugna ner dig lite. Ta också kontakt med en KBT (kognitiv beteende terapeut) Han eller hon hjälper dig att hitta strategier inför hur du kan leva ditt liv utan stress och att få ut det bästa av livet. Det är ju trots allt oss själva som vi ska vara snälla mot i första hand. Är vi inte det kan vi inte vara det mot andra.
Hur vet jag detta. Jo Jag känner igen mig i dig. Jag levde mitt liv i 180, skulle vara med tamejfan överallt. Om jag inte var det trodde jag att andra såg ner på mig som lat. Det var jobbet, spelning i orkester, ledning av orkester, fackligt uppdrag, träffa kompisar, hinna med familjen, gå på olika föreningar och sköta trädgården m.m. Ja du hör ju själv!
När jag bröt ihop med ångest, sömnsvårigheter, trötthet, led och nackbesvär yrsel m.m. gick jag till läkaren. Alla prover var bra! Han sjukskrev mig direkt för utmattningssymtom ( Vadå stressad, jag är väl för fan inte stressad, tänkte jag!???). Idag har jag jobbet (jobbar inte än, det är för tidigt) och en förening kvar. Resten har jag lagt av med. Min familj finns bakom och stöttar samt att jag träffa mina vänner när jag orkar. Jag går hos en KBT och får mycket bra hjälp. Det bästa är att jag mår bättre än någonsin och blir bara bättre och bättre. Jag har fått kontroll över mitt liv igen och känner hur jag sakta men säkert blir mitt gamla jag igen.
Lycka till!
|
|
|
svara | citera |
marie
|
Re:hjälp! - 2011/11/07 22:34
Jag har samma sak. När jag var ca 15 år (är idag 37) svimmade jag och smällde i bakhuvudet, men inte så det blev ngt sår eller så. Jag uppsökte aldrig läkare efter.
De senaste 10 åren har jag mått dåligt i många situationer, det började med t-banan, jag blev yr, jag kände mig instängd men inte så jag var rädd att ngt skulle hända, snarare att jag var rädd för vad jag skulle göra om jag mådde er dåligt. Om jag sprang upp för en trappa så snubblade jag lätt, likadant på plan mark. Det eskalerade och när jag flyttade ner till Skåne och skulle ta körkort blev det jättejobbigt eftersom det började snurra, susa i öronen (slog lock för öronen), jag visste inte hur jag skulle hantera situationen, det kändes som jag hade mjölksyra i hela kroppen och jag blev kall om fingrar och huvud. Nu sitter jag här, tre barn senare och läkarna säger att jag har panikångest, vilket jag trott.Tills idag, då jag för första gången läst yrsel.com. Anleningen till att jag ens gick in här var för jag sökte på svindel, för jag har det rätt så ofta, kan inte gå upp på höjder, för då blir jag snurrig, inte så att jag får lock för öronen eller så, utan det bara snurrar, som när man leker en sån där lek där man blundar och snurrar runt. När jag ligger i sängen, eller vänder på mig så blir jag så yr att jag tror att jag ska ramla, liggandes  Jag tänker nu att jag kanske har haft ngt snurranfall av ngt slag, men har utvecklat en förväntansångest, att jag förväntar mig att må dåligt i så många situationer, som i affärer, när jag kör bil och det känns som att allting utanför bara flyger på mig etc och att jag därav mår dåligt. Jag skapar alltså det hela själv? Försökte ringa en sån där yrselmottagning idag, men de kunde inte svara. Jg lider med er andra där ute, det här hämmar mig som mamma, som fru, som vän och jag orkar inte ha det så här längre  Kan ngn rekommendera ngn jag kan vända mig till??
|
|
|
svara | citera |
Filippa
|
Re:hjälp! - 2012/01/08 15:02
Hej Rebecka! Jag förstår dig precis och känner samma sak som du! Jag fick detta när jag var 18 år och nu är jag 19 så jag har haft detta konstant i ett år nu, och då menar jag verkligen konstant hela tiden. Gråter nästan varje dag eftersom det är så jobbigt och leva med det, och tycker det är så otroligt synd att få detta nu när man är så ung. Det är nu man vill leva som mest och vara ute mycket men jag orkar inte vara ute, eftersom jag har denna yrseln. Jag sitter mycket vid datorn och läkarna kan inte hjälpa mig för de vet inte vad det är för fel på mig precis som med dig. De har undersökt mig men allt ser normalt ut. Om allt ser normalt ut tycker man ju att det borde vara någon slags omedveten spänningsyrsel/oro. Jag tycker inte heller precis som du att det skulle kunna vara spänning/ ångest eftersom jag inte själv känner någon ångest. Men vad ska man göra liksom?
Hoppas att det har blivit bättre? Massa kramar!
|
|
|
svara | citera |
Sandra
|
Re:hjälp! - 2012/02/09 21:17
Känns så bra (om man får säga) att läsa att det finns fler.. Jag har samma symptom som de flesta av er..Jag har dock ett förflutet med depression och jag börjar nu misstänka att den kommit tillbaka..jag har också vart väldigt aktiv av mig innan och i jobbet är jag den som ska göra allt..nu orkar man knappt något.. Är mammaledig och mår sååå dåligt över att jag inte kan vara den där härligt glada mamma till min son...är hela tiden orolig över att det ska vara något allvarligt..men när ska man hinna tänka på sig själv och kolla upp sig själv..Min son tar väldigt mycket tid..men jag får väl bara ta tag i det och söka Vc och be att få komma i kontakt med nån form av kurator..
Hur mår ni idag? Någon förbättring? Var det Anna som var från Trollhättan? Jag med..bor nu i Stockholm...
kram på er alla med yrsel där ute
|
|
|
svara | citera |
Therese
|
Re:hjälp! - 2012/02/24 07:38
Vad är detta??? Har haft lättare panIkångest i flera år fram och tillbaka värst är det att besöka affärer. Igår när jag va ute,redan det att jag klev ut så blev jag extremt yr och det höll i sig hela tiden kunde knappt gå alls...har varit ute idag och det är precis likadant vad gör jag???? Sitter och gråter känns som jag aldrig mer kommer kunna vistas ute..
|
|
|
svara | citera |
Sandra
|
Re:hjälp! - 2012/02/25 09:23
Hur känns din yrsel gumman.. beskriv den...
Jag har tampats med min i flera år..har haft depression och ångest, framförallt dödsångest..och jag vet att yrsel kan komma ifrån det..det blir lätt som en ond cirkel..man har kanske ångest, får yrsel, sedan får man ångest av yrseln, och blir mer yr av den ångesten...osv... jag har ett mantra jag försöker leva efter nu...det sitter i huvudet, det sitter i huvudet, det sitter i huvudet.. Äter också mild ångestdämpande medicin..har läst att detta kan hjälpa..sedan är det alltid bra att prata med någon om man lider av ångest, vilken form av ångest det än är..Har du gjort det någon gång?
|
|
|
svara | citera |
Yrselforum /Yrselchat 