Katarina
|
Re:Rehabilitering, mina erfarenheter - 2008/07/17 19:10
Hej Per!
Har du varit ute i skogen och letat kantareller? Vi tog en tur igår men det fanns inte en enda liten svamp. Det gjorde inget för det är härligt att vandra omkring och bara vara.
Av dina inlägg tycker jag du kommit långt med insikter och kämpaglöd beträffande (o)balans. Jag ser att du verkligen inte ger upp.
Mina balansproblem startade nog redan när jag var liten. Jag var drygt två år innan jag började gå. Det motoriska fungerade inte riktigt heller. Jag tror dessutom att min panikångest har uppkommit ur detta. Ibland är det visserligen knepigt att veta orsak och verkan.
Det är mycket svårt att försöka glömma sin ångest. När en panikångestattack drar igång så är det bara kaos inuti. Det enda är att låta det ha sin gång och det är tufft.
Du verkar vara lugn i ditt sätt att se på dig själv. Det är en stor fördel för oro, ångest gör yrseln än värre, helt klart. Kan man försöka fokusera på något annat så är mycket vunnet.
Ha det bra alla!
Katarina
|
per s
|
Re:Rehabilitering, mina erfarenheter - 2008/07/25 21:16
Jodå Katarina, de gula är på väg enligt grannfrun, hon hittade några stycken i veckan men pågående värmebölja lär inte ge några skördar så jag väntar ett tag.
Angående ångest så måste jag erkänna att jag vet inte vad detta tillstånd innebär. Måste kännas mycket frustrerande att inte ha kontroll över sig själv.
Har alltid varit drivande på mig själv, satt många mål och också nått många av dessa. Alltid sett nya möjligheter och hela tiden fått nya ideer som svampplockning på senare år, odla frukt, odla svenska kräftor, få växthuset att prunkna av goda grönsaker och likaså i mitt arbete nå positiva resultat och skaffa nya kunder och arbetstillfällen så att sysselsättningen är tryggad för våra anställda mm, så har mitt liv rullat på i ett högt tempo och känt mig nöjd med detta.
I mitt nuvarande tillstånd blir jag mest irriterad och arg på mig själv för att syn och motorik inte fungerar som jag vill. Låter kanske enfaldigt men jag kan bara inte ge mig eller ge upp eller börja tycka synd om mig själv.
Ångest igen, detta att jag är lugn i mig själv, jo så har jag nog alltid känt det. Vid insjuknandet så fick jag ju många "glada tillrop" från läkare och sjukgymnaster att det går att träna upp! I "helsike heller" jag har bara förstört min nacke med all denna idoga träning och egen ansträngning. Är det jag som är dum i huvudet eller är det "de" som inte förstår och kunde gett mig "sanningen direkt"
så att jag inte skapat dessa mina nackbesvär.
Min fru har vissa "ångest-problem" som jag tyvärr aldrig har förstått mig riktigt på tidigare. Har du lust att förmedla vad du känner i detta tillstånd? och göra mig lite medveten om vad det är det handlar om. Du får gärna tycka att jag är enkelspårig men jag har alltid bara sett möjligheter och levt efter dessa, aldrig försjunkit i "grubblerier" (förlåt uttrycket) men vi kan väl vara öppna i vår dialog.
Nu kom vår stora gula katt och la sig framför datorn med sin "spinnrock" på max varv och som hörs lång väg(det är också en fin avkoppling)
Mvh Per S
Vi hörs
|
Yrselforum /Yrselchat 