Åldersyrsel är vanlig bland äldre personer. Yrseln, som oftast beskrivs som ostadighetskänsla, beror på åldersrelaterade förändringar i balansens informationsystem. Detta leder till en generell informationsbrist om omgivningen.
Gångförmågan hos vuxna människor är i princip automatisk och sköts av lägre nivåer i centrala nervsystemet. Balanssystemet behövs däremot för att hela tiden finjustera och anpassa balans- och gångförmågan till den omgivning man befinner sig i. Normal balansfunktion baseras på en kontinuerlig och snabb sammanställning av balansinformation från ögonen, balansorganen och från känselkroppar i hud, nacke, leder, muskler och fotsulor. Balansinformationen sammanställs i hjärnan, jämförs med tidigare lagrade balansbilder, och därefter skickas signaler tillbaka till de muskler som får kroppen hålla balansen och att gå.
Beda
Bedas centrala nervsystem är åldrat. I ett åldrat nervsystem sker sammanställningen av balansinformationen i hjärnan och återkopplingen till musklerna långsammare.
Beda har nedsatt syn, störning i led- och känselsinnet och nedsatt hörsel. Det ger hennes hjärna en informationsbrist om omgivningen. Informationsbristen gör att hjärnan får lita mer på sina lagrade balansbilder vilket gör det svårare för henne att anpassa sin balans till omgivningen. Balansen fungerar ganska bra i inomhusmiljö, däremot i nya och främmande omgivningar som t ex gång utomhus upplever Beda sig mer ostadig.
Beda upplever en övergående känsla av att det svartnar framför ögonen när hon reser sig upp. I samband med uppresning från sittande behöver blodtrycket höjas ganska raskt, men hos många gamla har även denna process blivit långsammare. Det beror på att signalerna i nervsystemet går långsammare och på en tröghet i benens blodkärl att dra ihop sig. Det kallas för ortostatism och ger en övergående svimnings- eller svartnande känsla i samband med att man snabbt reser sig upp (läs mer i separat artikel). Bedas blodtrycksmedicin - som var onödigt stark - och även annan dämpande medicin försämrar hennes ortostatism ytterligare.
Bedas hörselnedsättning ger henne en nedsatt förmåga att orientera sig, framför allt i nya omgivningar och bland nya människor. Att hon hör sämre på vänster öra jämfört med höger påverkar inte hennes balansförmåga. Däremot kan detta tala för att även funktionen i balansorganet i vänster öra är något nedsatt. Det kan ge upphov till en liten skevhet i hennes balanssystem och en känsla av ostadighet.
Beda har fått nya höftleder och känseln i fötterna har försämrats något senaste tiden. Detta betyder att informationen från leder, muskler och fotsulan troligtvis inte är lika tydlig som tidigare.
Rädd-att-falla-syndromet
Många äldre är rädda att falla. Denna rädsla kan finnas oavsett om man verkligen fallit. Beda är mycket rädd för att falla , en sk förväntansoro. Denna oro är begriplig, men för äldre människor gör denna oro i regel mer skada än nytta. Oron för att falla försämrar ytterligare hennes hjärnas förmåga att snabbt sammanställa inkommande balanssignaler. Oron försämrar förtroendet för den egna balansförmågan och hon undviker alltmer att gå ut som hon gjorde tidigare. Inaktiviteten leder till att balansfunktionen försämras ytterligare, muskelmassan minskar och konditionen försämras. Beda kan hamna i en ond cirkel med social isolering som följd.
Rädd-att-falla-syndromet kan i uttalade fall omöjliggöra förmågan att våga gå själv. När dessa patienter undersöks ses en mycket osäker gång med små hasande steg där armarna ständigt söker föremål i närheten att ta stöd emot. Om dessa patienter bara får hålla sitt lillfinger mot en stödperson som går bredvid, kan i vissa fall gångförmågan bli relativt
normal.
Hur kan Beda minska sin upplevelse av ostadighet?
En starroperation och införskaffandet av nya glasögon förbättrade Bedas syn något. Hon lärde sig använda en hörapparat regelbundet, vilket förbättrade hennes rumsuppfattning betydligt och gjorde det lättare att umgås socialt.
Hon minskade fallrisken genom att förbättra belysningen i villan och på tomten. Hon lät ta bort trösklar, såg över eventuellt löst liggande sladdar och hon tog bort en liten halkig matta. I badrummet lät hon montera ett handtag på väggen vid badkaret.
Eftersom hon hade fallit en gång installerades ett larm. Via en larmknapp runt ena handleden kunde hon påkalla hjälp om hon skulle falla igen och inte kom upp från golvet själv. Det kändes tryggt.
Bedas husläkare rensade upp i hennes medicinlista och strök två av medicinerna som hon klarade sig utan. Sömnmedlet byttes till en annan sort som var korttidsverkande och inte påverkade hennes hjärna påföljande dag.
Personer med oro för att falla kan ha stor glädje av ett gånghjälpmedel. Husläkaren ordinerade gånghjälpmedel i form av en käpp, men även en rollator för utomhusgång. Det gav ett konkret stöd, men framför allt en trygghetskänsla.
Det som även hjälpte henne att komma igen var husläkarens remiss till en sjukgymnast. Hos sjukgymnasten fick Beda träna sin balans och träningen hjälpte henne att successivt återfå förtroendet för sin balansförmåga. Beda tränade sin balans genom att på olika sätt utnyttja de olika informationssystemen s k vestibulär rehabilitering. Hon fick t ex träna på olika underlag samtidigt som hon ibland vred på huvudet eller blundade. Styrkan i benmuskulturen förbättrades genom styrketräning.
Då man lätt spänner muskulaturen i nacke och axlar när man är ostadig, fick hon lära sig att göra mjuka rörelser och avslappningsövningar för nacken.
Under en period hade hemtjänsten möjlighet att ta en promenad med Beda varje förmiddag. Efter ett tag vågade hon börja delta i lättare gruppgymnastik för äldre en gång i veckan. Beda förbättrade på det sättet konditionen, smidigheten och hon underhöll sin muskelmassa. Hon behöll rollatorn, men började ta dagliga promenader med gångkäppar tillsammans med en väninna. Gångkäpparna var ett psykologiskt stöd samtidigt som de var ett extra känselspröt för att värdera vägunderlaget utomhus. Nu tränar hon regelbundet Qigong vilket är ett mentalt träningsprogram som b l a innehåller mycket balansträning. Även om en viss ostadighetskänsla finns kvar så upplever hon den hanterbar och hon är inte lika rädd för att falla längre.
Signe
Signe led svårt av sin åldersyrsel. I hennes fall komplicerades de åldersrelaterade förändringarna av två behandlingsbara sjukdomar. Signe visade sig vid undersökningen hos öronläkaren ha lösa kristaller i den bakre delen av vänster balansorgan. Godartad lägesyrsel, ”kristallsjuka”, är ett mycket vanligt och behandlingsbart tillstånd hos äldre. En amerikansk undersökning visade att upp till 10% av alla äldre (?>65 år)personer har haft skov av kristallsjuka. Förutom korta lägesrelaterade yrselattacker ger den även en diffus ostadighetskänsla vilken tillsammans med ålderyrseln leder till att känslan av obalans ökar markant. Öronläkaren kunde bota lägesyrseln med en enkel vridmanöver av huvudet. Sömnen förbättrades när Signe åter vågade sova på rygg.
Signe led dessutom av en depression. Den berodde troligtvis delvis på hennes balansstörning, livssituation och sociala isolering. Hon hade ett bra samtal med sin husläkare, en läkare som känner henne väl sedan tidigare och som hon har ett stort förtroende för. De kom överens om att proval läkemedel mot depression. Under de två första veckorna upplevde hon en del obehagliga biverkningar, men de försvann ganska snabbt. Efter sex veckors behandling hade sömnen förbättrats ytterligare och tillvaron kändes mindre hopplös. Signe upplevde en känsla av att ha återfått kontrollen över sitt liv och sin balans igen.
