Den allra viktigaste behandlingen vid virus på balansnerven (vestibularisneurit) påbörjas så snart den akuta fasen på 2-3 dygn är över. Nu gäller det att vänja hjärnan vid den helt nya situationen och att lära hjärnan att hantera de ojämna signalerna från balansorganen.

Den första processen kallas tillvänjning eller habituering. Habitueringsövningar går ut på att provocera hjärnan med många ojämna balanssignaler. Ju kraftigare provokationer som stimulerar hjärnan, desto snabbare fattar den galoppen. Typiska övningar är ögonrörelser och huvudrörelser med blickfokusering.

Viktigt med övningar

Övningarna bör göras i sådan hastighet att ett visst obehag uppkommer. Det är alltså inte det man egentligen vill ägna sig åt på 3:e dagen efter en vestibularisneurit. Men övningarna kan vara skillnaden mellan ett snabbt eller fördröjt tillfrisknande. Därför är det mycket värdefullt att få träffa en sjukgymnast som kan ge information, instruktioner om lämpliga övningar samt stöd och uppmuntran under träningen.

Även om övandet kan upplevas obehagligt är det alltså inget som är skadligt eller farligt.

Fortsatt träning

Efter utskrivningen från sjukhuset är det viktigt att fortsätta träningen. Hjärnan behöver tränas i att tolka signalerna från de skeva balansorganen och hur dessa signaler stämmer överens med informationen från övriga delar av balanssystemet.

Balanssystemet är komplext och har utöver balansorganen även kopplingar till syn, hud- och ledkänsel och hållningsmuskulatur. Man kan säga att hela balanssystemet behöver justeras till den nya situationen. Denna process kallas för kompensation.

Strategierna för denna justeringsprocess är i hög grad individuella och bundna till personligheten. Man talar om hjärnans personlighetsbundna omorganisations strategier.

Dagliga aktiviteter som hushållsarbete, städning, trädgårdsarbete, utomhuspromenader och inköp i affärer påskyndar tillfrisknandet. En utmärkt träning är att ägna sig åt daglig svampplockning i skogen: Utomhusgång på ojämnt underlag, många ivrigt sökande huvudrörelser i alla ledder där man fokuserar med blicken på olika föremål och snabba huvudrörelser framåt och nedåt för att plocka upp svampfynden.

Vanligt med trötthet

Efter en skada på ett balansorgan behöver hjärnan avdela en hel del kapacitet till kompensationsprocessen. Därför är det vanligt med trötthet och matthet de närmaste veckorna efter insjuknandet. Kapaciteten för andra mer intellektuella tankeprocesser kommer därför att vara mindre under denna period.

Känslan av att återfå normal balans blir tydligare med tiden även om kompensationsprocessen ofta upplevs som en berg- och dalbana. Men med en hoppfull och anpassningsbar hjärna och med mycket fysisk aktivitet kan de flesta återfå en normal balansfunktion och ett normalt liv.

Efter vestibularisneurit är en sjukskrivningsperiod på en till två veckor, beroende på arbetets typ, behövlig för de flesta. Därefter kan ibland en period med deltidssjukskrivning bli aktuell. Långtidssjukskrivning till vila och fysisk inaktivitet är däremot direkt skadligt. Man kan inte vila sig frisk efter vestibularisneurit.

Som en båt med skadad propeller

Effekterna av ett plötsligt bortfall av balanssignaler från ena sidan kan liknas vid en båt med dubbla propellrar.

Om varvtalet i den ena propellern plötsligt minskar kommer båten tappa sin raka kurs, få slagsida och gå i cirklar.

När skadan på den skadade propellern (bortfallet av signaler från sjuka balansnerven) är fullt kompenserad så har båten återupprättat sin raka kurs. Tack vare en rorsman som har installerat ett roder har båten återfått sin ursprungskurs trots att propellrarna (balansorganen) har olika stor kraft.

Människor med stor benägenhet att bli åksjuka är särskilt känsliga för störningar i balansorganen. Hos dessa patienter kan man förvänta sig att rehabiliteringen tar något längre tid. Även hos patienter med hög ålder, tidigare hjärnskador och patienter med en ångestsjukdom eller depression kan man förvänta sig att det tar längre tid att kompensera en balansstörning som vestibularisneurit. Hos denna grupp är det därför särskilt viktigt att börja tidigt med en riktad kompensationsträning.

Ett problem i sjukvården är att en hel del patienter som vårdats på sjukhus med vestibularisneurit skickas hem så fort de själva kan stå på benen och att de inte informeras om vikten av tillvänjning och kompensationsträning.

Utdragna besvär i vissa fall

En liten del av alla patienter som haft vestibularisneurit kan utveckla långdragna besvär med en kronisk diffus ostadighetskänsla som ibland leder till ond cirkel med minskad fysisk aktivitet, pålagrad ångest, nedstämdhet och social isolering. Tillståndet kan kompliceras av ”Rädd för att ramla syndromet”. Det ökar de drabbades avståndstagande från normala rörelsemönster och fysisk aktivitet ännu mer.

Istället för tidig provokationsträning efter insjuknandet har dessa patienters strategi varit att notoriskt undvika alla de obehagliga huvudrörelserna. De har snarare utvecklat en strategi att vrida hela kroppen än att göra onödiga huvudrörelser. Efter hemkomsten från sjukhuset har de bäddat ned sig i sängen istället för att göra vardagliga hushållsaktiviteter, gå ut på inköp och göra svamppromenader. Inte sällan har de använt dämpande sjösjukemedel regelbundet under flera månader. Ofta på ordination av en läkare som menat att vara hjälpsam.

Symtomen från de dåligt kompenserade skeva balanssignalerna och ångesten över att förlora kontrollen i gående och stående förstärker varandra kraftigt och leder hos dessa patienter ofta till en svår livssituation och långvarig sjukskrivning.

Såväl fysisk som mental stress utlöser en ökad utsöndring av det kroppsegna hormonet kortison. Färska forskningsrön hävdar att just ett tillräckligt mått av stress kan spela en nyckelroll vid de tidiga processerna för balanssystemets omorganisation efter vestibularisneurit. En normal stressreaktion vid vestibularisneurit skulle alltså vara bra eller rent av nödvändig för kompensationsprocessen. Rädsla och ångest, långvarigt bruk av dämpande läkemedel ttill exempel åksjukemedel tycks däremot hindra hjärnans läkande kompensationsmekanismer.

Var får man hjälp?

I de fall man skulle utveckla en mer än rimlig oro efter insjuknandet kan man söka hjälp hos sin husläkare eller hos en psykiater.

För att närmare kartlägga orsaken till balanssymtom efter genomgången vestibularisneurit kan man vända sig till en yrselintresserad öronläkare. På flera större sjukhus i Sverige finns numera särskilda yrsel- och balansmottagningar. Det finns också speciella träningsprogram som du kan praktisera på egen hand. Hör med din läkare eller yrselmottagning för mer information.

2008 Christian Geisler