19.
Beda är 77 år och hon bor ensam i en villa. Hon tar flera olika mediciner för hjärtat och mot högt blodtryck. Hon har nedsatt syn p g a grå starr och är nästan blind på höger öga p g a en störning av gula fläcken. Hon hör dåligt och sämst på vänster öra. Hon har opererat och bytt ut bägge höftleder. Möjligen har känseln i fötterna blivit lite sämre senaste tiden. För att kunna somna på kvällarna brukar hon ta en dämpande sömnmedicin.

Hennes problem är en kontinuerlig ostadighetskänsla och osäkerhetskänsla som hon haft i över 2 år. Emellanåt upplever hon en övergående känsla av att det svartnar framför ögonen i samband med att hon reser sig upp. Det är mycket obehagligt. Vid ett tillfälle tappade hon då balansen och föll mot en vägg, men utan att skada sig. Sedan dess är hon livrädd för att falla igen. Hon undviker att gå utanför huset utan följeslagare.

Yrseln finns bara när hon går och står - alltså bara när hon står på sina ben. När hon sitter eller ligger ned har hon inga balansproblem. Hemma i villan där hon vet var möblerna står tar hon sig runt hyfsat bra. Men om hon ska gå utomhus blir osäkerhetskänslan betydligt värre, framför allt om hon går i okända kvarter eller om hon måste gå utomhus när det är mörkt. Några egentliga attacker av snurryrsel har hon inte upplevt.

20.

Signe, 83 år, bor i lägenhet på ett servicehus. Hon har haft en stroke för 4 år sedan. Då var hon förlamad i höger arm och ben, men numera har hon bara kvar en lätt svaghet i ena armen. Signe upplever en varierande ostadighetskänsla när hon går och står. Hon har inte lämnat sin lägenhet på flera månader och har därför tappat kontakten med de flesta tidigare vänner. Hon känner sig rätt nedstämd över att inte längre kunna gå ut och klara sig själv som tidigare. Hon har svårt att somna in på kvällarna och brukar vakna flera gånger under natten.

De senaste fyra veckorna har ostadighetskänslan ökat markant. Hon är betydligt ostadigare än förut och kan ha svårt att gå rakt, framförallt på förmiddagarna. För att överhuvudtaget kunna ta sig till och från toaletten måste hon ta stöd åt vänster, mot hallväggen. Hon vistas allt större del av sin vakna tid liggande på sängen. Ändå är det numera i sängen hon upplever den kraftigaste yrseln. Framför allt på mornarna när hon ska sätta sig upp i sängen och på kvällarna när hon ska lägga sig bakåt, upplever hon korta attacker av karusellkänsla. Då snurrar det till kraftigt, men det går snabbt över. Att ligga plant bakåt brukar vara allra värst så numera brukar hon försöka halvsitta och sova. Det gör inte sömnkvaliten bättre precis. Hon känner sig både deprimerad och uttröttad då hennes sömn är så dålig.

Kommentar:  Åldersyrsel

Åldersyrsel är vanligt bland äldre personer. Den beror på en generell

 informationsbrist om omgivningen och på åldersbetingade ”småfel” i flera delar av balanssystemet.

En normal balansfunktion baseras på en ständig och snabb sammanställning av balanssignaler från ögonen, från balansorganen och från känselkroppar i hud, leder, nacke och fotsulor. När de inkommande balanssignalerna har behandlats i hjärnan sänds en signal tillbaka till alla de muskelgrupper som får kroppen att gå och att stå upprätt. Gångförmågan hos vuxna människor är i princip automatisk och sköts av lägre nivåer i centrala nervsystemet. Men balanssystemet behövs för att hela tiden finjustera och anpassa gångförmågan till den omgivning man befinner sig i.

Hos äldre människor minskar inflödet av balanssignaler från de tre viktigaste informationssystemen. Beda hade nedsatt syn, en störning i led- och känselsinnet och en nedsatt hörsel. Det ger hennes hjärna en informationsbrist om omgivningen. Och det gör det svårare för henne att anpassa sin balans till omgivningen, framförallt i nya och främmande miljöer. Hjärnan får lita mer på sina tidigare lagrade balansbilder och därför fungerar balansen hyfsat bra i den vana inomhusmiljön men blir mycket sämre vid gång utomhus.

Bedas centrala nervsystem är åldrat. Därför sker sammanställningen av balansinformationen långsammare än tidigare. Hastigheten i återkopplingssvaret till benmusklerna blir långsammare. Gångförmågan och balansen blir därför naturligtvis sämre än hos en ung person. En yngre person har ett större underlag av balanssignaler och en snabbare kapacitet för att sammanställa balansinformationen. Det ger en yngre person till skillnad från en äldre en stor smidighet att kunna röra sig obehindrat och smidigt i alla slags miljöer och situationer.

I samband med uppresning från sittande behöver blodtrycket höjas ganska raskt, men hos många gamla har även denna process blivit långsammare. Det beror på en tröghet i nervsystemet och en tröghet i att snabbt kunna dra ihop blodkärlen i benen. Det kallas för ortostatism och ger en övergående svimnings- eller svartnande känsla i samband med att man snabbt reser sig upp. (läs mer i separat artikel) Bedas blodtrycksmedicin (som var onödigt kraftfull) och även annan dämpande medicin försämrar hennes ortostatism ytterligare. Bedas hörselnedsättning gav henne en sämre förmåga att orientera sig, framför allt i nya omgivningar och bland nya människor. Att hörsel inte är helt symetrisk påverkar inte hennes balansförmåga. Men däremot kan detta tala för att även funktionen i balansorganet i det sämre örat är något nedsatt. Det ger upphov till en liten skevhet i hennes balanssystem och det ger en känsla av ostadighet.

Många äldre är rädda att falla. Denna rädsla kan finnas oavsett om man verkligen fallit vid något tillfälle tidigare. Beda hade en stor förväntansoro inför nya fall. Denna oro är visserligen begriplig. Men för äldre människor är denna oro i regel mer skadlig än ändamålsenlig. Oron försämrar ytterligare hennes hjärnas förmåga till snabba sammanställningar av balansimpulser och driver henne till en alltmer undvikande hållning bort från fysisk aktivitet. Oron för att falla försämrar förtroendet för den egna balansförmågan. Det leder till en social isolering och en sämre kondition. Bedas muskelmassa minskar om hon inte regelbundet använder sig av den.

Rädd-att-falla-syndromet kan i uttalade fall omöjliggöra förmågan att våga gå själv. När dessa patienter undersöks ses en mycket osäker gång med små hasande steg där armarna ständigt söker föremål i närheten att ta stöd emot. Om dessa patienter bara får hålla sitt lillfinger mot en stödperson som går bredvid, kan i vissa fall gångförmågan bli förvånansvärt normal. En sådan person kan ha stor glädje av ett gånghjälpmedel. Det kan ge såväl ett konkret stöd men framför allt en ökad trygghetskänsla. Egentligen skulle man vilja att alla med en känsla av obalans hade tillgång till en stödperson som kunde gå en halv meter bredvid.

En starroperation kunde förbättra Bedas syn något och dessutom skaffade hon nya glasögon. Hon minskade fallrisken genom att förbättra belysningen i villan och på tomten. Hon köpte in ny lamparmatur och bytte alla 40 W lampor till 60 W. Snubbelrisken minskade hon genom att låta slå ut några trösklar och genom att ta bort en halkig matta. Vid badkaret lät hon montera ett stabilt grabbräcke. Hon lärde sig använda en hörapparat regelbundet, det förbättrade hennes rumsuppfattning betydligt och gjorde det lättare att umgås socialt.

Eftersom hon hade fallit en gång lät hon hemtjänsten installera ett larm. En larmknapp som hon bar runt ena handleden som en klocka kunde via hennes telefon påkalla hjälp om hon skulle fall igen och inte kom upp själv. Det kändes tryggt. Bedas husläkare kunde rensa i hennes medicinlista och stryka två av medicinerna som hon faktiskt klarade sig utan. Istället för fem olika mediciner har hon numera bara tre. Husläkaren bytte också hennes sömnmedel till en annan sort som bara var korttidsverkande och inte tröttade hennes hjärna påföljande dag. Han ordnade med gånghjälpmedel i form av en käpp men även men en rollator för utomhusgång. Det kändes tryggt.

Det som verkligen hjälpte henne att komma på fötter igen, var husläkarens remiss till en sjukgymnast som tränade  Bedas balans. Sjukgymnasten fick henne att successivt återfå förtroendet för den egna balansförmågan. Under en period kunde en person från hemtjänsten ta sig tid att promenera bredvid henne en stund på förmiddan. Efter ett tag vågade hon t o m börja på en lättare gruppgymnastik för äldre en gång i veckan. Beda fick på det sättet både förbättrad kondition, smidighet och underhöll sin muskelmassa. Hon behöll rollatorn men började ta dagliga promenader med gångkäppar tillsammans med en väninna i samma belägenhet. Gångkäpparna tjänstgjorde både som psykologiskt stöd och som extra känselspröt för att värdera vägunderlaget utomhus. Numera utövar hon regelbundet Tai Chi, det är ett mentalt träningsprogram som b l a innehåller mycket balansträning. Även om en viss ostadighetskänsla finns kvar så upplever hon den ytterst hanterbar och hon är inte alls lika rädd för att falla längre.

Även Signe led svårt av sin åldersyrsel. Men i hennes fall komplicerades de åldersrelaterade störningarna av två behandlingsbara sjukdomar. Signe visade sig vid undersökningen hos öronläkaren ha lösa kristaller i den bakersta delen av vänster balansorgan. Godartad lägesyrsel ”kristallsjuka” är ett mycket vanligt och behandlingsbart tillstånd hos äldre. En amerikansk undersökning har hävdat att upp till 10% av alla äldre personer har haft skov av kristallsjuka. Utöver korta lägesrelaterade yrselattacker ger det även en diffus ostadighetsyrsel som adderas till ålderyrseln varvid känslan av obalans ökar markant. Öronläkaren kunde omedelbart bota lägesyrseln med en enkel vridmanöver av huvudet. Dessutom förbättrades sömnen när Signe åter vågade sova i plant läge på nätterna.

Dessutom led Signe av en depression. Delvis berodde den väl på hennes balansstörning, livssituation och sociala isolering. Hon hade ett bra samtal med sin husläkare, en läkare som känner henne väl sedan tidigare och som hon har ett stort förtroende för.  De överenskom att prova en behandling med tabletter mot depression.  Under de två första veckorna upplevde hon en del obehagliga biverkningar. Men de försvann snabbt och efter sex veckors behandling hade sömnen förbättrats ytterligare. Tillvaron kändes mindre hopplös och Signe återfick en känsla av att ha återfått kontrollen över sitt liv och sin balans igen.

Signe kunde i viss mån träna sin balansförmåga dagligen genom att sitta och gunga i en gungstol.

Läs Krister Brantbergs artikel om åldersyrsel