- Detta ämne har 0 svar, 1 deltagare, och uppdaterades senast för 5 år, 5 månader sedan av
.
-
Inlägg
-
Jag har levt med min yrsel i 20 år. Jag har genomgått massor av utredningar under årens lopp men utan någon direkt diagnos eller förklaring till varför jag mår som jag gör. Yrseln har olika karaktär men har för det mesta varit en ostadighetskänsla. Det kan luta åt olika håll när jag går, snurra sakta runt i huvudet, vilket gör det jobbigt att fokusera som att läsa, se på tv tex. När det snurrar mycket har jag svårt att sova. Tidigare fick jag rena attacker när jag hade svårt att gå alls, särskilt när jag rörde huvudet uppåt och nedåt. Då kändes det som om golv och väggar rörde på sig, riktigt obehagligt. Att inte drabbas av ångest vid sådana tillfällen, oavsett vilket i ordningen, är såklart oundvikligt.
Man lär sig leva med många jobbiga saker i livet, och KBT var en stor hjälp för mig när jag började begränsa mig oerhört mycket för 15 år sedan. Jag slutade leva normalt, vågade inte planera, knappt träffa människor utanför min familj, resa mm. Jag har insett att problemen förvärras när jag är trött, hungrig, stressad eller nervös, som vid många andra symtom. Att sköta om min hälsa har därför blivit viktigt. Att acceptera har blivit ännu viktigare.
Idag mår jag mycket bättre med hjälp av mindfulness, träning och rätt kost. Jag har insett att jag ÄR inte min yrsel. Jag är så mycket mer. Jag har hittat tillbaka till den jag är innerst inne, hon som gömt sig bakom rädslan för att inte kunna, våga, klara av det som hon innerst inne velat göra. Jag har lärt mig att jag kan göra så många saker, trots min yrsel, och att det är så värt det att våga ta steget utanför mina begränsningar. Man pratar om att gå utanför sin comfortzone. För mig har denna zon varit väldigt snäv, alldeles för snäv. Jag vet nu att jag måste vara modig för att utvecklas och förändras och den här resan har fått mig att inse vilka oerhörda möjligheter som ligger framför mig. Det har varit en jobbig väg att gå och jag kämpar fortfarande med att navigera rätt. Varje dag. Jag har gått från att vara ett offer till att ta ansvar för mitt liv. Mitt enda liv, som Jonas Gardell säger.
Jag har känt mig så ensam om att må såhär. Jag har knappt berättat för någon om vad jag genomlider, trots att det påverkat varenda sekund av mitt liv de senaste 20 åren. Därför har jag börjat skriva en blogg, där jag beskriver min resa i dagboksformat för att andra, som också lider av yrsel, ska kunna känna igen sig och finna styrka och mod. Kanske kan vi hjälpa och stötta varandra. Det första steget man måste ta är dock att acceptera. Man måste ha kommit till det läget att man inte längre söker efter en lösning på problemet. Man måste inse att yrseln kanske aldrig kommer att försvinna och att man slösar bort sitt liv med att fortsätta hoppas. Livet liksom försvinner under tiden. Livet kan vara underbart ändå, men då gäller det att finna rätt mindset, motivation och nyfikenhet för att börja om.
Såklart finns det hjälp för de allra flesta. Jag säger inte att man ska ge upp och sluta finna en diagnos. Men när man har gjort det tillräckligt länge, som jag, är det verkligen värt det att ge upp för något annat.
Den här texten brukar hjälpa mig när jag känner mig uppgiven:
”Att göra en förändring, att bryta invanda mönster är svårt. Särskilt när det finns, och har funnits, goda skäl till varför jag gör som jag gör. Många av de steg jag tar på min resa uppåt i spiralen kan medföra en stressreaktion. Om denna senaste tid dessutom är mycket lång blir kanske känslan av osäkerhet extra stark. Kommer jag att klara det? Kommer det att vara värt priset?
Vissa dagar, vissa stunder och vissa tillfällen kommer att kännas bra. Då går det lätt att göra annorlunda. Jag fylls av optimism och tilltro till min förmåga att förändras. Andra stunder präglas av mörka och dystra tankar. Jag känner tvivel och vemod. I dessa stunder är det svårt att göra annorlunda, svårt att förändra, svårt att fortsätta på den väg mot livsvärden och mål som jag varit fast besluten att följa.
Men det är de dåliga dagarna som är nyckeln till en bestående förändring. Det är där slaget om framtiden står. Det är då jag väljer vad som är viktigast, minsta möjliga yrsel eller mesta möjliga mening.
Att välja att fortsätta min aktivitet, i närvaro av yrseln, för att få livet att växa och tillvaron att bli mer meningsfull kallas för exponering. Exponering betyder att närma sig något jag tidigare undvikit.”
Delar av texten är tagen ur en bok, som hjälpt mig en hel del och som heter ” Att leva med smärta, act som livstrategi” av Rikard Wicksell. Smärta kan bytas ut mot yrsel och boken beskriver i detalj hur mitt liv har sett ut många gånger.
För dig som är intresserad av att läsa mig blogg finner du adressen här:
https://hejyrsel.blogspot.se/
