Försök att styra balansen själv försämrar den

2024 Christian Geisler leg läkare spec. Hörsel- och Balansrubbningar spec. ÖNH- sjukdomar

Det är ett mirakel att vi överhuvudtaget kan stå, gå och utföra olika balansaktiviteter på det roterande jordklotet som vi befinner oss på. Våra kroppar utsätts ständigt för olika krafter. Gravitationen är en stark kraft som håller oss kvar på planeten. Men vi utsätts också för andra krafter på grund av jordens rotation runt sin egen axel.

Motsvaj

Ändå lyckas vi gå, cykla, göra kullerbyttor och dansa utan att falla. Hemligheten är att vi lärt oss svaja emot alla de krafter vi kontinuerligt utsätts för på vår planet. Vid ett års ålders har vi utvecklat ett tillräckligt bra kropps-svaj för hålla balansen och dessutom röra oss på jordklotets ytor. Vid två års ålder kan vi börja gå, springa och göra kullerbyttor.

Balanssystemet styrs av autopiloter

Balanssystemet är ett helautomatiskt system. Dess funktioner bör vi helst inte uppmärksamma eller försöka att analysera medvetet. Det leder nämligen till en mycket sämre balans.
Balanssystemet styrs av många autopiloter.

Vi lär oss att gå vid i 1-års åldern. Vi lär oss utföra olika rörelser med våra muskler. En del av våra muskler används enbart för att vi ska kunna hålla oss upprätta. En mängd autopiloter tar hand om vår förmåga att stå stilla och att gå. Det är inlärda balansfunktioner som sköts på ryggsmärgsnivå utan att vårt medvetande behöver kopplas in. Vår medvetna del av hjärnan används huvudsakligen till att anpassa gången till den omgivning vi befinner oss i. Men själva gå- och stå- förmågan sköts alltså av en mängd autopiloter.

Hållningsmuskler och ständigt kroppssvaj

När hjärnan har analyserat den aktuella balanssituationen beordrar den olika muskelgrupper att spänna sig på ett sådant sätt att balansen bevaras i stunden. Vissa av kroppens muskler upprätthåller ständigt en högre och permanent spänningsgrad. Detta är förutsättningen för att vi ska kunna gå, sitta och röra oss på jordklotet utan att falla.

Muskelgrupper med permanent aktivitet för vår upprätta hållning är exempelvis lår-, vad-, sätes-, rygg- och nackmuskulaturen.

Även när vi står eller sitter stilla så rör vi oss lite grann. Kroppen svajar lätt fram och tillbaka på fotsulorna när vi står upp. Med kroppssvajet kompenserar vi för olika fysiska krafter som vi ständigt utsätts för, och sannolikt behövs det också för att löpande uppdatera hjärnan om vår situation. Varje svajning kan ses som en ekolodssimpuls som skickas ut för att känna av hur balanssinnet reflekterar rörelsen. Balanssystem och balanssinne har en högpresterande och detaljstyrd mjukvara.

När vi befinner oss i en trygg situation eller gör en balansaktivitet som vi är väl förtrogna med tillåter hjärnan oss att svaja ganska mycket med kroppen. Under andra omständigheter spänner sig hållningsmusklerna automatiskt och vi svajar betydligt mindre. Det händer när vi står vid randen av ett stup, balanserar på en smal spång eller ska hålla balansen under stress. Många som ska hålla tal inför publik kan känna att hållningsmusklerna blir så spända att benen börjar skaka.

De automatiska programmen styrs av ryggmärgsreflexer, lillhjärnan och hjärnstammen. De fungerar utan att den medvetna delen av hjärnan behöver engagera sig. Om man ständigt skulle behöva analysera sitt eget kroppssvaj skulle man nog bli galen. Att man inte lägger sig i eller analyserar dessa automatiska program är en förutsättning för att balanssystemet ska fungera bra. Vi ska alltså inte vara medvetna om vårt balanssinne – normalt sett är vi skyddade av ett särskilt ”filter” som hindrar oss från det.

Vid funktionell yrsel fixerar man sig vid de balanssignaler som kroppen ständigt sänder till hjärnan. Man feltolkar signalerna och upplever att man ständigt måste korrigera sin hållning för att inte tappa balansen.

Mental överfokusering på balanssystemet och försök att styra det medvetet stör autopiloterna

Situationen kan liknas vid en överkänslighet för de egna balanssignaler. För att förebygga känslan av att falla omkull spänner man sin gå- och stå-muskulatur mycket mer än vanligt.

Att medvetet spänna benens muskelgrupper mer än vanligt för att inte falla är att lägga sig i och störa autopiloternas arbete och det hela leder till ond cirkel med ständig osäkerhets- och ostadighetskänsla. Bland annat brukar det bidra till muskulära nackspänningar hos en person med fobisk yrsel. Hur fungerar balanssystemet normalt mer info

Ofta mest yrsel i stillhet

I typiska fall upplever patienter med funktionell allra mest yrsel när de ska stå helt stilla. Till exempel när de står och väntar i en kö. Eller står stilla vid ett övergångsställe. Då försöker de nämligen stå så stilla som möjligt. Och då upplever de att balansfunktionen är särskilt dålig.

För att kunna bibehålla en stillastående ställning på ett roterande jordklot måste man kontinuerligt göra små mot-svajande rörelser för att parera de olika krafterna t e x jordens rotationsrörelse. Sådana motsvajande kroppsrörelser är helautomatiska men kan alltså inte utföras viljemässigt utan sköts av automatiska inlärda system.

Vid sjukdomar som för med sig upprepade kontrollförluster och återkommande felsignaler kan medvetandets förtroende för balanssystemet med tiden att påverkas. En permanent misstro mot det egna balanssystemets alla autopiloter kan leda till en ständig ostadighetskänsla. En rädsla att ständigt riskera att förlora kontrollen över balansen ger en mycket hög invaliditet.

Patienter med funktionell yrsel förbättras ofta när de utför balansaktiviteter som sysselsätter många balans-autopiloter. När de cyklar, dansar, spela tennis eller löptränar upplever de ofta att balansen fungerar som vanligt. Dessa komplexa aktiviteter skulle inte kunna utföras överhuvudtaget om man skulle försöka styra de olika muskelrörelserna med medvetna kommandon.

Balanspsykologen Johan Holmberg har forskat kring och tränat patienter med funktionell yrsel. Syftet har varit att få bort skräcken för att falla så att gå- och stå- autopiloterna kan arbeta ostört igen.

”- Patienternas ostadighetskänsla försvinner när de börjar lita på sin balansfunktion igen”.