Patientfall 13. Multifaktoriell åldersyrsel
2022 Cia Hunhammar leg sjukgymnast, Msc & Christian Geisler leg läkare spec Balansrubbningar och ÖNH-sjukdomar
Beda är 79 år och änka. Hon bor ensam i en stor villa och behöver gå i två trappor för att nå sitt sovrum på 2:a våningen. Hon har blivit remitterad till Yrselcenters mottagning på grund av daglig yrsel sedan över ett år. Hon beskriver en daglig ostadighets- och osäkerhetskänsla med ständigt behov av att ta stöd.
Beda har nedsatt syn på vänster öga grund av grå starr och hon är nästan blind på höger öga på grund av en störning av gula fläcken. Hörseln är dålig framför allt på vänster öra. Hon har inopererade nya höftleder på bägge sidor. Eventuellt har känseln i fötterna försämrats något senaste tiden. Hon tar olika mediciner för hjärtbesvär och högt blodtryck. För att kunna somna på kvällarna brukar hon ta ett tröttande sömnmedel. Ibland upplever hon en övergående känsla av att det svartnar framför ögonen i samband med att hon reser sig upp. Det upplever hon väldigt obehagligt.
Vid ett tillfälle tappade hon balansen och föll mot en vägg, men hon skadade sig inte. Sedan dess är hon mycket rädd för att falla igen. Ostadighetskänslan förekommer bara när hon går och står. När hon sitter eller ligger har hon inga besvär. Och några attacker av karusellyrsel har hon inte upplevt. När hon ska gå nedför trappan från sitt sovrum behöver hon klamra sig fast runt ledstången, för övrigt är ostadigheten mindre när hon rör sig inomhus i sin vana miljö hemma. Det är när hon rör sig utomhus utanför villans trädgård som osäkerhetskänslan ökar markant. Det blir ännu värre om hon ska gå i okända kvarter eller om hon måste gå utomhus när det är mörkt. Hon undviker att gå utanför huset utan följeslagare.
Patientfall 14. Multifaktoriell åldersyrsel
Signe är 83 år och bor i en lägenhet på ett servicehus. Hon hade en stroke för fyra år sedan och var då förlamad i höger arm och ben. Nu har hon endast en kvarstående lätt svaghet i armen. Signe upplever en varierande ostadighetskänsla när hon går och står under större delen av sin vakna tid. Hon har inte vågat lämna sin lägenhet för att promenera utomhus på flera månader. Hon känner sig nedstämd över att inte längre kunna gå ut och klara sig själv och hon tappat kontakten med många av sina vänner. Hon har svårt att somna in på kvällarna och brukar vakna flera gånger under natten.
De senaste fyra veckorna har yrseln ökat påtagligt. Tidigare hade hon yrsel mest när hon stod upp och gick omkring. Men nu kan hon också ha yrsel när hon ligger ned och på mornarna när hon ska ta sig upp ur sängen. Att ta sig till toaletten nattetid kan vara väldigt utmanande och då behöver hon röra sig långsamt och har stort behov av att ta stöd.
Kommentar: Åldersyrsel
2022 Cia Hunhammar leg sjukgymnast, Msc & Christian Geisler leg läkare spec Balansrubbningar och ÖNH-sjukdomar
Åldersyrsel är vanlig bland äldre personer. Yrseln beskrivs ofta som en ständig och varierande ostadighetskänsla.
I ett åldrat nervsystem sker sammanställningen av balansinformationen i hjärnan och återkopplingen till musklerna långsammare. Beda har nedsatt syn, störning i led- och känselsinnet och nedsatt hörsel. Det ger Beda en informationsbrist om omgivningen. Balansen fungerar ganska bra i inomhusmiljö, däremot i nya och främmande omgivningar som t ex gång utomhus upplever Beda sig mer ostadig. Beda upplever en övergående känsla av att det svartnar framför ögonen när hon reser sig upp. Det kallas för ortostatism. Bedas blodtrycksmedicin visade sig var onödigt stark, genom att halvera doseringen försvann denna yrseltyp och hennes blodtryck var ändå tillräckligt bra behandlat.
Bedas hörselnedsättning ger henne en nedsatt förmåga att orientera sig, framför allt i nya omgivningar. Att hon hör sämre på vänster öra jämfört med höger påverkar visserligen inte hennes balansförmåga. Däremot kan detta tala för att även funktionen i balansorganet i vänster öra är något nedsatt. Det kan ge upphov till en skevhet i hennes balanssystem och en känsla av ostadighet.
Beda har fått nya höftleder och känseln i fötterna har försämrats något senaste tiden. Detta betyder att informationen från leder, muskler och fotsulan troligtvis inte är lika tydlig som tidigare.
Många äldre är rädda att falla. Denna rädsla kan finnas oavsett om man verkligen fallit. Beda är mycket rädd för att falla. Denna oro är begriplig, men för äldre människor gör denna oro i regel mer skada än nytta. Oron för att falla försämrar ytterligare hennes hjärnas förmåga att snabbt sammanställa inkommande balanssignaler. Oron försämrar förtroendet för den egna balansförmågan och hon undviker alltmer att gå ut som hon gjorde tidigare. Inaktivitet leder till att balansfunktionen försämras ytterligare, muskelmassan minskar och konditionen försämras. Beda kan hamna i en ond cirkel med social isolering som följd. Rädd-att-falla-syndromet kan i uttalade fall omöjliggöra förmågan att våga gå själv. När dessa patienter undersöks ses en mycket osäker gång med små hasande steg där armarna ständigt söker föremål i närheten att ta stöd emot. Om dessa patienter bara får hålla sitt lillfinger mot en stödperson som går bredvid, kan i vissa fall gångförmågan bli relativt normal.
En starroperation och införskaffandet av nya glasögon förbättrade Bedas syn något. Hon lärde sig använda en hörapparat regelbundet, vilket förbättrade hennes rumsuppfattning betydligt och gjorde det lättare att umgås socialt. Hon minskade fallrisken genom att förbättra belysningen i villan och på tomten. Starkare och bättre lampor. Hon lät ta bort trösklar, såg över eventuellt löst liggande sladdar och hon tog bort en liten halkig matta. I badrummet lät hon montera ett handtag på väggen vid badkaret.
Eftersom hon hade fallit en gång installerades ett trygghetslarm. Via en larmknapp runt ena handleden kunde hon påkalla hjälp om hon skulle falla igen och inte kom upp från golvet själv. Det kändes tryggt. Bedas husläkare rensade upp i hennes medicinlista och strök två av medicinerna som hon klarade sig utan. Sömnmedlet byttes till en annan sort som var korttidsverkande och inte påverkade hennes hjärna påföljande dag. Husläkaren ordinerade gånghjälpmedel i form av en käpp, men även en rollator för utomhusgång. Det gav ett konkret stöd, men framför allt en trygghetskänsla. Det som även hjälpte henne att komma igen var husläkarens remiss till en sjukgymnast. Hos sjukgymnasten fick Beda träna sin balans och träningen hjälpte henne att successivt återfå förtroendet för sin balansförmåga. Beda tränade sin balans genom att på olika sätt utnyttja de olika informationssystemen s k vestibulär rehabilitering. Hon fick t ex träna på olika underlag samtidigt som hon ibland vred på huvudet eller blundade. Styrkan i benmuskulturen förbättrades genom styrketräning. Då man lätt spänner muskulaturen i nacke och axlar när man är ostadig, fick hon lära sig att göra mjuka rörelser och avslappningsövningar för nacken. Under en period hade hemtjänsten möjlighet att ta en promenad med Beda varje förmiddag. Efter ett tag vågade hon börja delta i lättare gruppgymnastik för äldre en gång i veckan. Beda förbättrade på det sättet konditionen, smidigheten och hon underhöll sin muskelmassa. Hon behöll rollatorn, men började ta dagliga promenader med gångkäppar tillsammans med en väninna. Gångkäpparna var ett psykologiskt stöd samtidigt som de var ett extra känselspröt för att värdera vägunderlaget utomhus. Nu tränar hon regelbundet Qigong vilket är ett mentalt träningsprogram som b l a innehåller mycket balansträning. Även om en viss ostadighetskänsla finns kvar så upplever hon den hanterbar och hon är inte lika rädd för att falla längre.
Signe led svårt av sin åldersyrsel. I hennes fall komplicerades de åldersrelaterade förändringarna av två ytterligare sjukdomar. Men dessa var lyckligtvis behandlingsbara. Signe visade sig vid undersökningen ha lösa kristaller i den bakre båggången i vänster balansorgan. Godartad lägesyrsel, ”kristallsjuka”, är ett mycket vanligt och behandlingsbart tillstånd hos äldre. Förutom korta lägesrelaterade yrselattacker ger den även en diffus ostadighetskänsla vilken tillsammans med ålderyrseln leder till att känslan av obalans ökar markant. Sömnen förbättrades när Signe åter vågade sova på rygg och hon blev piggare dagtid.
Signe led dessutom av en depression. Den berodde delvis på hennes balansstörning, livssituation och hennes tilltagande sociala isolering. Hon hade ett bra samtal med sin husläkare, en läkare som känner henne väl sedan tidigare och som hon har ett stort förtroende för. De kom överens om att prova ett läkemedel mot depression. Under de två första veckorna upplevde hon en del obehagliga biverkningar, men de försvann sedan. Efter sex veckors behandling hade sömnen förbättrats ytterligare och tillvaron kändes mindre hopplös. Signe upplevde en känsla av att ha återfått kontrollen över sitt liv och sin balans igen.