Canalo-lithiasis kan förekomma i alla balansorganets gångar men allra vanligast är det att lossnade partiklar sjunker ned och ansamlas i balansorganets bakersta båggång. Det är lätt att förstå med tanke på att denna del av balansorganet är den allra lägst belägna när man ligger ned och sover. Nästvanligast är canalo-lithiasis i den mellersta båggången.

Att få upp lossande partiklar från hinnsäcken till den främre båggången som ligger ovanför hinnsäcken är ovanligt. Egentligen borde det vara omöjligt om man inte har stått på huvudet innan eller gjort andra akrobatiska konster.

En sammanställning av flera vetenskapliga studier om varianterna av kristallsjuka (Roberts och Gans 2008) beskrev kristaller i bakre båggången som vanligast 80-90%, i mellersta båggången nästvanligast 10-30% och i främre båggången enbart 1-5%.

Cupulo-lithiasis innebär att de lossnade partiklarna har fastnat på båggångens känselspröt. Det medför att känselsprötet faller omkull och skickar felimpulser till hjärnan så fort du gör minsta huvudrörelse åt sidorna. Cupulo-lithiasis drabbar oftast känselsprötet i den mellersta båggången men förekommer även i den bakre båggången.

 

3- Vad som har lossnat och hur det kan förflyttas

Tänkbara scenarier

De bakre båggångarna är 22 mm långa medan den mellersta båggången bara är 15 mm lång. Det går inte att se varken rör eller kristaller. Vi kan bara föreställa oss dramatiken i dina båggångar genom att analysera dina ögonrörelser med videonystagmoskopi (VNS) och videonystagmografi kurvor (VNG) på bildskärmar. Vi har under årens lopp utvecklat föreställningar om olika scenarier över vad som egentligen händer i mikrokosmos i de smala rören i båggångarna. Här delger vi dig några av dessa tänkbara scenarier:

Lossade kristallers antal

Teoretiska beräkningar har föreslagit att det krävs minst 62 stycken lossnade mellanstora kristallpartiklar för att framkalla typiska lägesrelaterade yrselattacker. Färre än så har föreslagits att enbart ge en övergående diffus yrsel- och ostadighetskänsla och lätt illamående i samband med huvudrörelser på morgnarna.

Om det verkligen är precis så kan diskuteras. Men rimligen finns ett tröskelvärde för hur stor lossnad kristallmassa som krävs för att börja ge syntomgivande tryck- och sugkrafter mot båggångens cupula. På vetenskapliga möten om kristallsjuka diskuteras livligt om ”mikrokristallsjuka” finns och om tillståndet i så fall skulle vara vanligt.

Molnformationer

Om porösa partikelklumpar utsätts för skakningar kan de hos många vispas upp till ”molnlika” formationer i båggångens vätska. Sådana formationer uppkommer av många huvudrörelser. De flesta som vaknar med kristallsjuka på morgonen blir därför bättre eller helt besvärsfria efter några timmar, då har man genom dagens huvudrörelser vispat upp kristallklumparna i moln. Molnformationer framkallar inga häftiga tryck- och sugkrafter mot båggångens känselspröt. Så länge man fortsätter med normala huvudrörelser under dagen förblir man väsentligen besvärsfri. Men efter en natts stillaliggande i sängen eller efter en timmes stillasittande i tv-soffan kan man åter bli yr vid lägesförändringar för då har molnformationen sedimenterat till klumpform igen.

Kristaller som löser upp sig själva i båggångens vätska

Hinnsäckarnas kristaller har en uppskattad livslängd på 7–10 dagar, därefter ska de lösa upp sig i den vätska som fyller balansorganet. Hos 70 procent av de har drabbats av kristallsjuka löser de lossnade kristallerna i båggången därför upp sig alldeles av sig själv inom några dagar eller veckor. Bara hos övriga 30 procent av patienterna behövs en aktiv behandlingsmanöver för att rensa bort de lossande partiklarna. (Men den som vill bli av med symtomen så snabbt det går bör alltid välja en aktiv manöver)

De lossnade kristallernas tyngd

Om de lossnade kristallpartiklarna är stora och tunga kommer de med gravitationens hjälp att röra sig snabbt i den drabbade båggången vid huvudrörelser. Det kommer att ge särskilt häftiga tryck- och sugeffekter mot båggångens känselspröt. Upplevelsen blir kraftiga yrselattacker. Men om de lossnade partiklarna är små och lätta kommer gravitationskrafterna bara röra dem långsamt i samband med huvudrörelser. Då medför det bara en lindrig ostadighetskänsla och lite illamående på morgonen.

Tunga partiklar som rör sig snabbt kommer alltså att utlösa häftigare felsignaler till hjärnan. Det medför en större sensorisk informationskonflikt och därmed mer kaos i hjärnans nervsystem än när partiklarna är lätta. I gengäld går det oftast snabbt och lätt att flytta ut tunga partiklar med en enda gravitationsdriven manöver.

Små lätta partiklar rör sig långsamt i båggången och kommer därmed att orsaka mindre sensoriskt kaos. Men små lätta partiklar kan vara svåra att flytta ut ur båggången med vanliga repositionsmanövrar eftersom de inte rör sig tillräckligt snabbt med hjälp av gravitationen.

De lossnade kristallernas yta

Om de lossnade kalkpartiklarna är hela, runda och har en slät yta kommer de enkelt att kunna rullas mot utgången i den vätskefyllda skinnsäcken.

Om det lossnade materialet från hinnsäcken däremot består av fragment och spruckna partiklar med en ojämn och ruggig yta, kan de lossande partiklarna lättare fastna i varandra eller i skinnsäckens väggar. Även när det lossnade materialet från hinnsäcken har ansamlats i form av en smetig gegga i båggången, blir det svårt att rulla ut geggan med vanliga manövrar. Partikelgegga invid ett känselspröt kan dessutom påverka det till att fastna så att det inte alls kan röra sig.

Partiklar som kristalliserar med varandra

I vissa fall kan partiklarnas kantiga ytor kristallisera med varandra och bilda långa stavformade komplex i båggången. Man kan föreställa sig en båggång som ockuperas av ett falukorvsliknande partikelkomplex. I dessa fall blir det väldigt svårt att flytta bort partiklarna med en vanlig repositionsmanövrar.

Sådana korvliknande strukturer bestående av lossnat material från hinnsäckarna har påträffats i den bakre båggången vid operationer av balansorganen hos patienter som opererats på grund av svårbehandlad kristallsjuka. Vad som styr lossnade partiklars tendens att antingen lösa upp sig eller tvärtom kristallisera med varandra, är ännu oklart. Ju lägre halt av kalciumjoner som finns i båggångsvätskan, desto snabbare verkar balanskristallerna vilja lösa upp sig. Och tvärtom tycks höga kalciumhalter medföra att kristallerna löser upp sig långsammare.

Vissa ödlor och salamandrar har bara en enda stor balanskristall i varje inneröra. Utöver att hjälpa ödlorna med balansfunktionen fungerar de dessutom som kalciumförråd. Deras balanskristaller bryts ned när ödlan behöver mer kalcium, och byggs upp igen när den får tillgång till kalciumrik kost.